Alltså den här bloggen, förlåt mej. Ni vet att jag skulle vilja göra om lite här, kanske nåt nytt wordpress-tema eller så. Det är bara det att jag aldrig riktigt hinner. Eller prioriterar det ska jag kanske säga. Jag fick nyligen ett lite bättre besked angående mina luftrör. Inget storartat men ett knappt steg framåt i alla fall. Och det gjorde mej lite hoppfull. Den här frånvaron av vinter har gjort mej ännu lyckligare. Jag vågade inte tro på det först men nu gör jag det. Jag kommer att slippa det i år. Slippa pulsa med barnvagn genom snödrivor. Slippa slita ned mej själv och kliva in i våren och pollensäsongen i redan kasst skick. Det här har gjort mej lite modig. Typ beredd att satsa lite. Träna lite mer. Och ta mej upp på helgerna och ta de där långpromenaderna. Jag är skitdålig på luft och ljus. Har alltid varit …
I vilket fall. Jag har väntat på det här. En knuff i ryggen. Lite hjälp från ovan. Jag är ingen masochist, jag hatar att stånga mej blodig, typ vara så trött att man har sjukorna pirrandes i halsen men ändå möta dagen med ett leende. Jag gör det inte. Jag vill att det ska vara rimligt. Dagarna genomförbara och inga maratonlopp. Och det är de nu. Därför tror jag att jag ska ta den här våren och använda den till att göra vad jag kan för att rehabilitera mej. Mera träna. Medicinera på klockslaget. Ja ni sjuklingar vet ju vad det handlar om. Sätta hälsa först, allt det andra sen. Det ska jag göra. Och under tiden tror jag att jag låter den här bloggen vara. Jag säger det nu så vet ni. Så slipper ni klicka er in och …. ”upppdatera %&GgadjgHD¤&)/jkBB!” Ouppdaterade bloggar är ett oskick, det tycker jag också. Därför säger vi att den här är nedlagd, tills vidare. Men jag sparkar igång den igen när mina värden blivit ytterligare lite bättre. Och eventuellt tittar jag in och säger hej ibland. Vi ses igen, förr eller senare, så mycket kan jag lova!
